VSK stod inte riktigt att känna igen

Den första, och svåraste, av två svåra bortamatcher i ”bandymeckat” Häslingland är avklarad. Bollnäs drog det längsta strået och vann med 5-3 varvid Grönvitt släppt upp Sandviken jämsides i kampen om andraplatsen.

Det var ett försvarsstarkt och bollskickligt hemmmalag mot ett VSK som inte riktigt stod att känna igen. Visst darr i försvaret och nonchalans samt för många bolltransporter framåt.  VSK var nära att komma ikapp i slutet men Bollnäs seger får betraktas som rättvis. 

Bollvirtuoserna Jansson och Landström nådde inte alls upp till sin vanliga och skyhöga nivå, Bucht försökte och gjorde det bra men den där extra växeln saknades. 

Sämre prestationer är ofrånkomliga, att leverera som just Jansson och Landström gjort är omöjligt över en hel säsong. Vad som vållar oro i högre utsträckning är försvarsspelet. Det har darrat betänkligt sedan annandagen. Känns alltid farligt när motståndaren närmar sig VSK:s planhalva. Ikväll såväl som mot Vetlanda senast och Hammarby tidigare.

Att flytta ner Magnus Joneby kunde tyckas vara en bra idé då kaptenen är en rutinerad pjäs med förmågor även som försvarare. Emellertid är han för viktig som bollvinnare och pådrivare på mitten. Det blev ingen lyckad förflyttning, VSK tappade istället offensiv kraft.

Att försvaraet darrar handlar om hela lagets agerande och inte enkom om försvarsspelarnas brister. Det är ett kollektivt problem som måste tas om hand. Nu bryter vi ihop och kommer igen mot Broberg på söndag därefter väntar en välbehövlig VM-vila.

Målskyttar VSK: Joel Engström 2, Jakob Bucht.

Matchens hjärtan

💚💚💚 Henrik Kjellsson

Svarade på nytt för en stabil insats med flertalet högklassiga ingripanden.

💚💚 Jacob Bucht

Var den som ofta drev bollen och försökte.

💚 Joel Engström

Trots allt två baljor.