VSK Swish gjorde det möjligt

Utan VSK Swish initiativ hade vi aldrig varit där vi är idag. Trots det var division 2 så nära det absolut kan bli, två år i rad. Innan Karlos Touma, för alltid en grönvit hjälpte, gjorde sina mål för Huddinge IF mot Vasalund så var vi i praktiken i division 2. Ni vet hur det kändes. Man trodde inte att det var sant, det var en ny typ av ångest. Samtidigt hann man inse att det förmodligen är kört. Vad fan gör vi nu? 

Exakt samma ångestkänslor kom efter att Södertälje gjorde 2-2 2015. När målet kommer tar det ett par sekunder innan man inser att det som hände är på riktigt. Samtidigt som Södertäljespelarna gör diverse akrobatiska konstnummer tänker man att this was it, igen. Vad fan gör vi nu? 

Alla som var där minns exakt hur man kände inombords vid olika skeden av matchen. Alla som var där kommer minnas matchen för resten av sina liv. Det blir skymning. VSK måste ta 3 poäng för att inte åka ur. Filips VSK-hjärta märks tydligare än någonsin i desperationen och jobbet han tar under den perioden. Tiden som går mellan Södertäljes 2-2 och Ekroths nick känns som en evighet, och man vågar inte titta när Södertälje närmar sig straffområdet. Ångesten blir värre och värre när VSK missar klara målchanser. Ekroths 3-2 nick är ett mål jag aldrig glömmer och efter att Filip gjort 4-2 kom tårar av lättnad och glädje. Nu kan vi lägga allt skit bakom oss och bygga upp något riktigt bra kring VSK, var känslan efter att man lämnade Swedbank park. Åtminstone slippa bottenstriderna i norrettan.

Samtidigt var det inte konstigt att VSK hamnat i den situation som rådde då. Precis allt pekade åt avgrunden sportsligt och ekonomiskt. Initiativtagarna bakom VSK Swish insåg att någonting behövde göras omgående, annars är det kört. VSK Swish hade stor kreativitet, konkreta mål, tävlingar med priser mot andra swish-lag, och framförallt lyckades de bygga känsla av att man bygger något tillsammans. En klubb i ruiner bygger vi tillsammans upp nu, så var känslan. Jag tvekade aldrig att swisha trots att jag på den tiden var studerande. Känslan av delaktighet var helt fantastisk. Den känslan, som också är essensen i svensk fotboll överlag jämfört med storklubbarna utomlands, var större än någonsin. 

På den tiden var Swish ett relativt nytt fenomen. Inte lika etablerat idag bland vänner och familj och heller inte bland idrottsklubbar. Idag samlar hockeyklubbar runt om i hela Sverige in swishpengar för ”spetsforwards” i sin desperata jakt på en SHL-plats som aldrig blir av.

Superettasäsongen 2011 känns inte längesedan. Men jämför man då mot nu i vad som hänt i samhället och framförallt med medielandskapet är skillnaden enorm. Dels i hur fotboll konsumeras, den säsongen sändes ingen hemmamatch med VSK på TV. En match per omgång valdes ut i vad jag tror var Expressens sport-tv-kanal. Linjär TV, ska sägas. Utvecklingen är också enorm i hur fotbollssupportrar konsumerar fotbollsintresset och nätverkar med varandra. Poddar, sociala medier, Twitter. Parallellt växer supporterkulturen i Sveriges storstäder som aldrig förr och tar inspiration och kraft från varandra, och pushar varandras gränser. Stockholmslagen har alla över 20.000 i snittpublik. Klubbarna runt om i Sverige säljer spelare för summor som aldrig förr. Scoutingnätverk, Wyscout, och en enorm professionalisering på klubbarnas kanslier med framförallt nya sätt att tänka kring marknadsarbete. Med mera. 

Samtidigt som allt detta pågår 2012-2018 är VSK i norrettan. Total skugga bortsett från de närmsta supportrarna. På bortapremiärer i Norrland och på IP:n i Stockholmsförorter. När VSK åter hamnade i superettan hade klubben missat det tåget som varit. Det blev enormt mycket att hämta igen och anpassa sig till när klubben åter var i eliten. Några år av enorma minussiffror tills en modig styrelse tog obekväma beslut att dra i bromsen. VSK var vid senaste årsmötet fortfarande inte en klubb i balans för att vara en hållbar klubb på elitnivå. Man var på god väg och är på god väg, men är fortfarande inte där. 

Som tidigare krönikör beskrev så fint vill jag instämma i. Vi har många i den grönvita himlen som ska ägnas en tanke och som jag hoppas finns med oss imorgon ändå. Och många hjältar från planen som inte är med på planen imorgon, men som har en stor del i att göra detta möjligt. Vi har de som under de värsta åren med amerikanska fotbollslinjer, 500 på läktarna och uteblivna löner aldrig gnällde, höll ihop gruppen och krigade på. De första jag tänker på är Boris, Koyar och Damir. För alltid grönvita hjältar. Utan dem hade klubben åkt ur det dunder och brak. Det har var under perioder klubben inte hade råd med något annat än att ta in nya spelare från VIK fotboll eller egna ungdomsled. Truppen och bänken var tunnare än någonsin, skador på bärande spelare kostade enormt eftersom inga ersättare fanns i truppen.

Imorgon söndag skapar vi nya minnen. Vi har varit med om mer elände på 00-talet än vad många supportrar varit med om under hela sina supporterliv. Allsvenskan smakar extra gott när vi alla vet vilket helvete vi kommer från. 

Heja sport!